enlyx

Det är inte ofta som jag släcker mina ögon innan klockan är två på natten. Insomniac grejjen har jag nog ärvt från min far. Han var likadan. Älskade att jobba och älskade att vara vaken. Jag tror det är tiden precis innan jag somnar som gör att jag vill fortsätta vara vaken. Det är som om kroppen och viljan inte hänger med varandra.

Men lilleman sov ju på en bänk - snälla kompis dänk.. sa Gonza...

Jag å andra sidan sover inte alls.

Det var ungefär som en gång när jag var liten och bestämde mig för att det faktiskt gick fortare att springa till platser än att gå.

Så då sprang jag istället för att gå en lång tid därefter. Oavsett hur svett jag blev.

Nu fungerar det på samma sätt tror jag, fast med sömnen.

Jag sover när jag vill och är vaken när jag inte sover.

Och så musik:

"I am just a pilgrim on this road boys..."

Ain't that a fact...