Oh... total sentimentalitet

Om någon av er var vaken under slutet av nittiotalet och på något sätt var involverade i det som då var en musikrevolution så måste ni hört Silverchair. Burr... det här var en av många distade låtar som låg till grund för massor av liknande musik som sprutades ur megafonerna all over the world....



Det var underbart. Det var vackert. Det var sjukt galet naivt.

Det var the days av ÅNGEST!!



//Jesper

Kommentarer
Postat av: En liten-mathilda

Älskling... det var med detta inlägg. och min kommentar i Annika s blogg som jag låg i topp.

döm själv. (och tack för länken!)



när jag låg naken i din säng och du gick till tvättstugan

och när du bad mig gå upp fast vi hade slutat mitt i någonting fint så höll jag mig

och när du läste tidningen och gjorde mackor och te och klappade mig på axeln och

när jag blev tyst och kall och du gick och rakade dig och när jag bad dig komma tillbaka för att jag ville säga någonting

som jag tänkt på tusen gånger höll jag mig



och när jag snubblade över orden ändå

och pillade på mina hårnålar och sa ingenting speciellt höll jag mig

och när du tittade på mig och sa jag vet inte

jag vet inte vad det är vi håller på med och

det finns inget du och jag

så höll jag mig



och när jag gick och diskade för att det gjorde ont och du strök din skjorta höll jag mig

lekte världens starkaste svagaste superhjältinna

och när du sa tack och jag satte mig på golvet och snörade mina sandaler och för i helvete

när du strök mig över håret och undrade om allt var bra så höll jag mig



och när vi klev in i den lilla lilla hissen kunde jag nog inte andas

du stod så nära och tittade på när jag tittade ner i trägolvet

och fick luggen i ögonen

tänkte på någonting du sagt och höll mig så hårt så hårt

du höll inte i mig eller om mig

men jag höll mig som fan

för dig baby



och när du glömde din påse och bad mig vänta ville jag bara springa väldigt långt bort från där vi var

den där platsen

bara rymma från alla svåra ord och kyssar och telefonkioskar

sluta tycka om dig

men jag kunde inte och det gick inte

så jag höll mig



och när jag började gå tänkte jag att du kanske skulle kunna råka tappa bort mig någonstans på vägen

glömma mig som du glömde din påse och inte vända tillbaka och hämta mig

på en parkbänk eller i en buske tillsammans med en ihålig filt och ett fumligt hjärta

- - -

vi hörs. vi hörs. vi hörs.

vet inte om trasiga människor kan höras.

men gråta. det kan dom.

- - -

2008-07-17 @ 23:30:50
URL: http://dalberg.webblogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0