enlyx

Life as a house

'

Det finns något med den här låten. Liksom med en av mina vänner. Som känns som en kräftas skal.

Det är stenhårt, bräckligt om man har en nötknäppare.

Jag kan inte sova ikväll. Det kan inte hon heller.

Men vi sover inte av samma skäl.

Hon vet inte var hon ska ta vägen. Jag vet precis vart jag ska.

Hon stod där mitt emot mig och log, tittade ner i marken, tittade upp igen och log.

Hon rynkade på näsan och blinkade med sina stora ögon.

Hon viskade något i mitt öra om att sanningen inte alltid är enkel. Jag drog tillbaka mitt huvud och lade till ett menande leende. Jag sköt ifrån, hon accepterade.

Så, trevade våra tår längst med asfalten. Det var ju ändå sommar. 1900 something.

Magiska sommaren -94 kanske.

Lena Göransson och en udde full med fältvakter.

En önskan om en bättre värld som ännu finns kvar innuti.

En kärlek till alla runt mig som bara växer sig starkare för varje dag som går. Det är underbart när man släppt kontrollen och bara driver mot ett mål. Att inte behöva styra men ändå veta var man ska.

28 år på lördag.

Det blir jag.

//Jesper