enlyx

Somliga dagar är det svårare än andra.

Att vara wigger.

Det är som om livet i randig skjorta har tagit lite av "tha thug outa me".

Här sitter jag på mitt konsultarsle och funderar på hur jag egentligen hamnade här?

Jag var ju en ghetto wannabe wigger som gick i baggy brallor, lyssnade på 2Pac och kunde skriva blod och blood med fingrarna.

Numer kavlar jag upp ärmarna halvvägs under armbågen, har jeans på mig som äventyrar successionen och har dyrare parfym än somliga familjer har matbudget på en månad. Det sista hade jag iofs förut också, men då köptes den från bakluckan på en bil (läs: i mina ghetto-drömmar var det så det gick till, egentligen var det boot leg shit från china... men det luktade ju likadant)...

Hur som helst...

Jag antar att det är så det är. Att växa upp. Barn i sinnet, som brottas med vardagens verklighetsbestyr.

Hur som helst... de säger ju iaf att...

"Once you go black, you never go back..."